Delphi insights: Nya vägledande avgöranden från Högsta domstolen gällande upphävande och ogiltigförklarande av skiljedomar

Enligt lagen om skiljeförfarande (1999:116) kan en skiljedom upphävas eller ogiltigförklaras helt eller delvis om det föreligger allvarliga brister i skiljeförfarandet. Den 26 maj 2025 meddelade Högsta domstolen två vägledande avgöranden som aktualiserar frågan om under vilka förutsättningar en skiljedom ska upphävas eller ogiltigförklaras i sin helhet, eller bara delvis.

Det ena målet (HD:s mål nr T 5715-24 ”Rydbergs”) gällde en skiljedom där en entreprenörs anspråk mot ett bostadsbolag bifallits till viss del. Entreprenören väckte klandertalan i hovrätten och yrkade att skiljedomen skulle upphävas endast i den del bolagets krav ogillats. Hovrätten biföll entreprenörens klandertalan och upphävde alltså skiljedomen endast i den del där anspråken ogillats. Hovrättens dom överklagades av bostadsbolaget. HD betonade i sin prövning att en skiljedom inte bör upphävas i större utsträckning än vad som är nödvändigt. HD framhöll vidare att det först måste prövas om det finns delar av en skiljedom som inte träffas av den aktuella klandergrunden. Om så är fallet ska domstolen bedöma om den delen kan särskiljas från domen i övrigt. Den bedömningen ska utgå ifrån innehållet i den enskilda skiljedomen, eftersom det kan finnas många olika praktiska eller juridiska skäl som gör att skiljedomens olika delar är så nära sammanlänkade att de inte kan anses särskiljbara. I det aktuella målet ansågs förutsättningar för partiell hävning av skiljedomen inte föreligga, eftersom den bestående delen av skiljedomen skulle hindra att det ogillade anspråket kunde prövas i ett nytt förfarande på grund av reglerna om res judicata. HD ogillade därför klandertalan i dess helhet.

Det andra målet (HD:s mål nr T 555–24 ”Blue Gas Holding”) gällde fem investerare vars anspråk i ett skiljeförfarande mot Polen hade ogillats. Investerarna väckte klandertalan och gjorde gällande att skiljedomen skulle ogiltigförklaras, eftersom den åberopade skiljeklausulen stred mot gällande EU-rätt. Hovrätten ogiltigförklarade skiljedomen i dess helhet. HD tillämpade samma principer som i det tidigare nämnda målet, men denna gång med utgången att skiljedomen ogiltigförklarades endast till en del. HD betonade att det faktum att ogiltighetsgrunden var ordre public inte i sig innebär att skiljedomen måste vara ogiltig i sin helhet. I det aktuella fallet ansågs ogiltighetsgrunden träffa de fyra investerarna som var hemmahörande i olika EU-länder, men inte den femte investeraren från Schweiz, som inte omfattas av EU-rätten. Eftersom de olika delarna av skiljedomen bedömdes vara särskiljbara ändrade HD hovrättens dom så att skiljedomens ogiltighet inte omfattade förhållandet mellan Polen och investeraren från Schweiz.

Högsta domstolens avgöranden ställer upp en tydlig utgångspunkt: en skiljedom bör inte upphävas eller ogiltigförklaras i större utsträckning än vad som är nödvändigt. Vidare slås fast en modell för att bedöma när en skiljedom ska upphävas eller ogiltigförklaras helt, eller endast till viss del. Inledningsvis ska domstolen pröva om det finns någon del av skiljedomen som inte träffas av den aktuella klander- eller ogiltighetsgrunden. Om så är fallet ska domstolen därefter pröva om den delen av skiljedomen, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, är tillräckligt särskiljbar i övrigt för att det ska vara möjligt att låta den bestå. Genom den anvisade metoden skapar Högsta domstolen en struktur för bedömningar av det aktuella slaget. Samtidigt lämnas utrymme för praktiska problemställningar, inte minst vad gäller bedömningen enligt det senare ledet i prövningen.