Delphi insights: Nytt avgörande från Mark- och miljööverdomstolen om sexveckorsfristen i 12 kap. 6 § miljöbalken

Ett nytt avgörande från Mark- och miljööverdomstolen (mål M 9853-25) som förbjuder en solcellsanläggning på jordbruksmark gör det tydligt att sexveckorsfristen i 12 kap. 6 § miljöbalken inte utgör en preklusionsfrist för tillsynsmyndigheten.

Bakgrund

Den 18 februari 2026 publicerades ett nytt avgörande från Mark- och miljööverdomstolen angående förbud för en solcellsanläggning. Bolaget lämnade in en anmälan om samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken avseende anläggande av en cirka 10 hektar stor solcellsanläggning. Mer än nio månader senare förbjöd länsstyrelsen anläggningen. Den centrala frågan i målet är om det funnits förutsättningar att förbjuda anläggandet av en solcellsanläggning med stöd av 12 kap. 6 § miljöbalken.

Rättsliga utgångspunkter

I 12 kap. 6 § första stycket anges att en verksamhet eller en åtgärd som inte omfattas av tillstånds- eller anmälningsplikt enligt miljöbalken som kan komma att väsentligt ändra naturmiljön, ska anmälas för samråd hos tillsynsmyndigheten.

I 12 kap. 6 § tredje stycket miljöbalken anges att verksamheten eller åtgärden som utgångspunkt får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts.

Enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket miljöbalken får den myndighet som avses i första stycket förelägga den anmälningsskyldige att vidta de åtgärder som behövs för att begränsa eller motverka skada på naturmiljön. Om sådana åtgärder inte är tillräckliga och det är nödvändigt för skyddet av naturmiljön, får myndigheten förbjuda verksamheten.

Mark- och miljööverdomstolens prövning

I Mark- och miljööverdomstolen har bolaget gjort gällande att länsstyrelsen har varit förhindrad att, efter sexveckorsfristen löpt ut, förbjuda den anmälda verksamheten inom ramen för anmälningsärendet. Bolaget argumenterade bland annat för att verksamhetsutövaren måste kunna förlita sig på att samrådsmyndigheten gör en fullständig bedömning av verksamhetens påverkan på de allmänna intressena och att några ingripanden genom tillsyn inte kan ske efter att sexveckorsfristen har passerat, i vart fall inte avseende sådana aspekter som angetts i anmälan om samråd.

Mark- och miljööverdomstolen delade inte bolagets uppfattning. Med utgångspunkt i ordalydelsen i 12 kap. 6 § tredje stycket miljöbalken konstaterade domstolen att en anmälare har rätt att påbörja en anmäld verksamhet om sexveckorsfristen har löpt ut och myndigheten inte dessförinnan har beslutat att förlänga denna. Däremot kan det inte utläsas av bestämmelsen att myndigheten därefter med stöd av dess fjärde stycke skulle vara förhindrad att ingripa till skydd för naturmiljön med ett föreläggande eller förbud mot en anmäld verksamhet eller åtgärd.

I samma riktning talar den omständigheten att ett beslut i ärendet, eller avsaknaden av ett sådant inom sexveckorsfristen, inte skapar några rättigheter för anmälaren. Att sexveckorsfristen löpt ut får endast till följd att straffansvar för otillåten miljöverksamhet i 29 kap. 4 § miljöbalken inte aktualiseras om verksamheten påbörjas efter fristens utgång. Sexveckorsfristen kan alltså inte utgöra en yttersta gräns för när ett förbud eller föreläggande enligt bestämmelsens fjärde stycke får meddelas. Mark- och miljööverdomstolen tar även ställning till tidigare praxis, och uttalar att rättsfallet MÖD 2017:17 – där Mark- och miljööverdomstolen gjorde en annan bedömning avseende en anmälan om vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 b § miljöbalken – inte är tillämpligt beträffande en anmälan enligt 12 kap. 6 § miljöbalken. Bestämmelserna skiljer sig åt på det sätt att 12 kap. 6 § innehåller en rätt för myndigheten att ingripa med förbud och föreläggande (fjärde stycket). Mark- och miljööverdomstolen avslog överklagandet och fastställde länsstyrelsens förbud.

Analys

Avgörandet innebär ett viktigt klargörande för rättsläget. Frågan huruvida sexveckorsfristen i 12 kap. 6 § miljöbalken utgör en preklusionsfrist för tillsynsmyndighetens möjlighet att ingripa har länge varit oklar. Länsstyrelsen medgav i målet att praxis hade varit otydlig i fråga om vilken rättslig grund som ska användas vid ett förbud mot en anmäld verksamhet efter att sexveckorsfristen har passerat. Mark- och miljööverdomstolen sätter nu punkt för denna oklarhet. Sexveckorsfristen är enbart en startfrist för verksamhetsutövaren – inte en stopptid för tillsynsmyndigheten. Syftet med fristen är att ge myndigheten rimlig tid att fullfölja samrådsförfarandet och överväga vilka åtgärder som den anmälda verksamheten bör föranleda. Det faktum att fristen löpt ut innebär inte att myndigheten förlorar sin befogenhet att ingripa.

En annan fråga som uppstår är hur Mark- och miljööverdomstolens avgörande förhåller sig till sexveckorsfristen för anmälan av miljöfarliga verksamheter enligt 9 kap. 6 c § miljöbalken. Eftersom denna bestämmelse – precis som dess motsvarighet beträffande anmälningspliktiga vattenverksamheter i 11 kap. 9 b § – inte innehåller någon rätt för myndigheten att ingripa med förbud och föreläggande torde Mark- och miljööverdomstolens uttalanden i MÖD 2017:17 fortsatt vara aktuella kopplat till anmälningspliktig miljöfarlig verksamhet. I de fallen bör sexveckorsfristen utgöra en preklusionsfrist för tillsynsmyndighetens möjlighet att ingripa. Detta är dock inget som Mark- och miljööverdomstolen uttalar sig om i förevarande fall.

Det föreliggande avgörandet tillför ytterligare en osäkerhetsdimension för solenergiaktörer. Avgörandet sätter fokus på frågan om behovet av reglering av solcellsanläggningar som anmälnings- eller tillståndspliktiga verksamheter, eftersom avsaknaden av tydlig vägledning i lagstiftningen kan bli avgörande.