Spännande rättsfall om upphovsrätten och AI; GEMA v. OpenAI och Getty Images v. Stability AI

Münchens regiondomstol slog i ett avgörande (nr. 42 O 14139/24) nyligen fast att OpenAI olagligt har memorerat och återgivit upphovsrättsskyddade låttexter i sina AI-modeller. Domen är den första där en europeisk domstol har hållit en AI-utvecklare direkt ansvarig för att ha använt upphovsrättsligt skyddade verk utan licens.

För drygt ett år sedan stämde den tyska upphovsrättsorganisationen GEMA det amerikanska AI-bolaget OpenAI för upphovsrättsintrång. Enligt GEMA hade Open AI:s språkmodeller ChatGPT-4 och ChatGPT-4o memorerat låttexter från nio tyska artister och återgivit dem i princip ordagrant när användare skrev in enkla promptar. ”Memorering” innebär att information som använts som träningsdata kan stanna kvar i språkmodellernas minne och därefter återges i sin helhet. Det kan till exempel hända om texten är ovanlig eller om den ofta återkommer som träningsdata.

GEMA argumenterade för att memoreringen av låttexterna utgjorde exemplarframställning enligt artikel 2 i direktiv 2001/29/EC (InfoSoc-direktivet), införlivad i 16 § tyska upphovsrättslagen (UrHG), och att OpenAI därför behövde låtskrivarnas uttryckliga godkännande innan de använde låttexterna som träningsdata.

OpenAI hävdade å andra sidan att deras språkmodeller inte memorerar information, alltså varken lagrar eller kopierar specifika träningsdata, utan endast återspeglar statistiska mönster som modellerna har lärt sig. Bolaget anförde också att utdata från ChatGPT endast genereras som svar på användarprompter, och att ansvaret därför skulle ligga hos användaren snarare än hos OpenAI. I vart fall skulle eventuella upphovsrättsintrång enligt OpenAI omfattas av undantaget för text- och datautvinning (TDM-undantaget) som i EU-rätten finns i artikel 4 i direktiv 2019/790 (DSM-direktivet), och som i tysk rätt är införlivad i 44 b § i UrHG.

Det har under flera år pågått en diskussion huruvida TDM-undantaget ska tillämpas på AI-modeller och hur det i så fall ska tillämpas. Undantaget innebär att den som har lovlig tillgång till upphovsrättsligt skyddat material får framställa exemplar av materialet för text- och datautvinningsändamål. Lovlig tillgång avser material som är tillgängligt på till exempel internet eller att användaren genom samtycke har fått tillgång till innehållet genom köp eller licens.

Domstolens bedömning

Den 11 november kom beskedet från den tyska regiondomstolen: OpenAI ska ersätta musikskaparna för användningen av det upphovsrättsskyddade materialet, upphöra med att lagra texterna och använda dem i sina modeller samt lämna ut information om användningen och de intäkter som genererats från den.

Med hänvisning till 15, 16 och 19a §§ UrhG samt artiklarna 2 och 3 i InfoSoc-direktivet fann domstolen att memoreringen av låttexterna utgjorde otillåten exemplarframställning och olovligt tillgängliggörande för allmänheten. Domstolen bedömde att det, på grund av låttexternas komplexitet, var osannolikt att de slumpmässigt skulle ha återskapats utan att ha memorerats i AI-modellen. Det spelade ingen roll att låttexterna enligt OpenAI genererades genom sannolikhetsvärden i modellen, det avgörande var att modellen återgav hela texter i sina svar till användarna.

Vidare konstaterade domstolen att det är OpenAI och inte användarna som bär ansvaret för att upphovsrättsskyddat material återgetts i AI-modellerna, bland annat eftersom OpenAI tränat modellerna på materialet och utformat tekniken på ett sådant sätt att texterna kunnat memoreras.

Vad gäller TDM-undantagets tillämplighet konstaterade domstolen att undantaget visserligen är avsett att främja ny teknik och att maskininlärning faller inom tillämpningsområdet enligt 44 b § UrHG, men att det inte omfattar situationer där ett AI-verktyg memorerar upphovsrättsskyddat material. TDM-undantaget får enligt domstolen endast användas för att träna AI-modellen, inte för att spara verk i sin helhet. Domstolen ansåg därför att memoreringen överskred vad som är tillåtet enligt TDM-undantaget. Om en AI-modell inte kan tränas på upphovsrättsligt skyddat material utan att memorera det, är det enligt domstolen inte heller tillåtet att använda sådant material som träningsdata utan tillstånd från rättighetsinnehavarna. Det fanns enligt domstolen inte heller några andra undantag som var tillämpliga på situationen.

Det händer nu

GEMA:s stämning av OpenAI var det första fallet i Europa där en upphovsrättsorganisation väckte talan mot en AI-tjänst för att utan tillåtelse ha tränat sina modeller på musikaliska verk, och det är första gången som en europeisk domstol har hållit ett AI-bolag ensamt ansvarigt för sådan användning. Eftersom domstolen grundade sitt avgörande på EU-rättsliga regelverk förväntas domen få betydelse även för andra EU-länder.

Avgörandet utgör alltså en pusselbit i utvecklingen av upphovsrättslig praxis inom AI-området. Frågan är emellertid inte helt avgjord: OpenAI har meddelat att bolaget kommer att överklaga domen. Om tvisten prövas i högre instans finns även en möjlighet att frågan hänskjuts till EU-domstolen för förhandsavgörande, eftersom flera av de frågor som domstolen behandlade har sin grund i EU-rättslig lagstiftning.

Tvisten mellan GEMA och OpenAI är inte heller den enda som avgjorts på sistone. I början av november kom ett avgörande (nr. IL-2023-000007) i Storbritannien som också rörde träning av AI-modeller och dess utdata (Getty Images mot Stability AI). Där hade domstolen att ta ställning till om AI-bolaget Stability AI hade gjort sig skyldig till ”sekundärt upphovsrättsintrång”, vilket inom engelsk rätt innebär att man bidragit till, möjliggjort eller tjänat pengar på någon annans upphovsrättsintrång.

Till skillnad från det tyska avgörandet kom domstolen, mycket förenklat, fram till att AI-modellen Stable Diffusion inte hade lagrat upphovsrättsskyddade verk utan snarare mönster av dem, och att det därför inte fanns bevis för att modellen skulle ha memorerat bilder som ägs av Getty Images. Det finns dock många skillnader mellan avgörandena: de rörde olika typer av AI-modeller, rättsfrågorna skilde sig åt, även det engelska avgörandet kan överklagas, och Storbritannien har dessutom inte längre att följa EU-lagstiftning. Det bör därför inte dras alltför långtgående slutsatser av att domstolarna kom fram till olika resultat.

Vi på Delphi ser fram emot att följa den fortsatta utvecklingen.

Denna artikel är skriven av Associate Sophie Wichmann.